Var skall jag börja skriva…..

Jag börjar med att knäppa av mig morfars klocka som jag har burit sedan någon minut efter han dog. Den är aldels för stor och hänger ner i tangentbordet när jag skriver. Så, nu ligger den på bordet.

Jag drar mig för att skriva om julhelgen. Den var hemsk. Hemsk för oss alla. Djävulen kom fram ur oss alla närvarande i huset. Vi sårade varandra något vansinnigt.

Alla hade längtat efter denna jul kollosalt. Alla ville få en harmonisk jul, tillsammans. Men så blev det inte.

Jag vill inte utelämna någon specifik. Jag har ingen anledning att såra någon jag älskar. Alla blev ledsena, det var därför allt spårade ur som det gjorde.

Men jag har en klok och mogen lillasyster som jag älskar gränslöst. Hon vågade ”sänka sig” och blotta sitt inersta. De känslor som vi alla har någonstans långt, långt inom oss. De som inte endast är ljusa, fina och kärleksfulla. Alla har vi känslor av avund, ilska och bitterhet.

Dessa känslor är inte en del av oss själva. De är en del av sorg. En del av depression. En del av gammalt, glömt och bortträngdt oförätt.

Jag förstår henne till fullu. Eftersom hon är en del av mig själv. Vi förstår varandra utan att behöva tala. Och det är kanske inte så konstigt att kärleken ibland övergår i hat?

Hat mellan de fyra kvinnorna i familjen Dahlgren som älskar varandra så gränslöst.

Kanske det var sorgen efter morfar som ställde till det?

Många känslor som jag försökt glömma och förlåta för länge sedan bubblade upp till ytan dessa juldagar. Känslor av att jag inte är accepterad för den jag är. Tankar om att jag måste ändra på mig för att passa in.

Vad jag menade i gårkvällens inlägg var att jag tror det är dax att börja skriva om min barndom. Inte för att såra någon. Jag vill inte såra någon! Och det är därför jag har uteslutit sådan information tidigare i bloggen.

Jag har inte heller något behov av att älta det som har varit. Jag är supernöjd med mitt liv idag. Jag vill änte ändra på något. Och jag hade kunnat hålla mig där.

Leva i nuet, uppskatta stunden. Mindfulness.

Men trots allt så är det något som knackar mig på axeln. Mitt förflutna är en del av mig. Och jag är en helhet, inte endast en bit av tårtan. Jag är hela den smaskiga, goda tårtan framför er.

Tårtan innehåller både grädde, jordgubbar, mandelmassa, sockerkaka och en skvätt stark och brännande brännvin. Det går inte att ignorera smaken av brännvinet när en tårtbit slinker ner genom struten trots att smaken från både marsipanen, grädden och jorgubbarna tar överhand. Det är något som bränner i bakgrunden…

Varför vill jag skriva om det som har varit? Det som inte tillhör dagen? Varför vill jag låta det komma upp till ytan även om jag vet att det kommer såra och svartkasta min mamma. Min mamma som jag inte vill något ont?

Jag har gått i terapi år ut och år in tidigare i mitt liv. Jag har trott att jag är färdig med detta. Blir man kanske aldrig färdig med de sår som gett en ärr i själen?

Jag sörjer att detta åter igen vill bubbla upp till ytan. Det kommer göra ont. Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte orsaka lidande för någon i min familj.

Varför???

Blir jag kvitt det för alltid om jag gör detta nu? Kan vi sluta fred då?

Gå vidare för att leva och njuta av det perfekta liv jag har skapat mig?